En liten försmak...
...av hund fick vi i helgen när vi var hundvakter åt Gunners, barnens "kusin". Det hör hemma en hund i vårt hus, så är det bara. Det känns komplett så fort vi får in en fyrfoting på golvet. Vi är gärna hundvakter så fort vi får chansen, det är det näst bästa.
Gunners är korsning mellan Berner Sennen (75%) och Landseer (25%) så han är STOR och LURVIG och världens snällaste! Barnen är överlyckliga så fort han kommer och hälsar på, och man kan verkligen lita på honom, trots att han bara är 1 1/2 år. Sen kan han mycket väl buffa omkull barnen när han busar för han är så stor, men bara av kärlek. Han är verkligen hur go som helst och det är precis ett sådant lynne jag vill att Rune-Moltas ska ha/få! En SNÄLL, godhjärtat hund, som för all del gärna får vara busig, så länge han busar med kärlek.
Med Gunners följde givetvis päls och grus. Inte helt oväntat förståss, och jag hade inget emot det heller eftersom det bara var ett dygn vi skulle ha honom. Det var precis som när vi hade Chico. (lite pälsigare kanske...) Men när jag städade på söndan när Gunners hade åkte hem slog det mig så mycket lättare det kommer att bli med en sån liten, korthårig variant som Rune-Moltas. Mycket mindre tassar som gör spår, ingen hängig päls som grus och lera fastnar i och inga stora tussar av hår i hörnorna. Åtminstone vill jag gärna tro det ett tag till... Kan väl hända att verkligheten kommer ikapp mig så småningom...
