mehund

På vår vanliga promenad på väg till jobbet i morse hittade Preben en riktig skatt! Rätt som det var kom han springande till mig väldigt triumferande med en död mus i munnen! Eller rättare sagt; resterna av en död mus! Han var så stolt! (Preben alltså, inte musen)
Jag plockade fram godis och började locka, men jag förstod rätt snabbt att han inte skulle släppa den där musen i första taget. Risken kändes ganska överhängande att jag skulle behöva ta tag i muskadavret med händerna, vilket jag inte kände mig supersugen på.
Så han fick hållas. (Preben alltså. Ja även musen förståss). Jag såg på Preben att han redan hade utstakade planer för musliket så jag tänkte att jag skulle vänta och se vad som hände.
Preben travade med MYCKET bestämda steg mot lekplatsen som ligger i närheten och där grävde han ett hål i sanden där han stoppade ner musen och sen omsorgsfullt täckte över den med sand. "Av jord är du kommen..." tänkte han kanske.
Där trodde jag att processen var över och började fundera på vilket håll jag skulle ta till jobbet nästa gång för att inte Preben skulle gå dit igen och gräva upp musen, men Preben ville inte följa med vidare till jobbet. Han bara stod kvar vid musgraven. Det var förvisso läge för en psalm, men det hade jag ingen lust att vänta på så jag lämnade Preben där och gick. Och efter bara en lite stund kom Preben springande efter mig -med musen i munnen igen! Då hade han gravplundrat och tagit med sig de numera ännu mer sargade kvarlevorna igen! När han sen kom fram till mig släppte han musen vid mina fötter och knallade vidare! Efter att alldeles nyss fått en mycket värdig begravning var nu inte musen vatten värd. Preben var dock mycket stolt över sin bedrift.
Och som den usla bloggaren jag är, så hade jag givetvis ingen kamera med mig för att föreviga det hela, men å andra sidan kanske ni kan leva utan bilder på en ensam mus sista vila. Men det hade varit roligt att haft bilder på Preben, för han var så mallig!