Preben har varit ensam -på jobbet!

I dag hände det något banbrytande i seperationsångestdilemmat!
På jobbet idag blev vi inbjudna till grannföretaget på smörgåstårta. Jag kände inte riktigt att jag kunde bjuda med Preben... Alltså skulle han bli tvungen att stanna på kontoret själv. Hur detta lämnande skulle ske var ju tvunget att tänkas igenom mycket noggrant och taktiskt.
Vi är 5 st. anställda på jobbet (människor alltså) varav 4 av oss är sjukt förälskade i Preben. Den 5:e, Mange, tycker väl egentligen att hundar kan man leva gott utan så han bryr sig inte om Preben och Preben har slutat försöka fjäska för honom för han vet att det inte lönar sig. Så detta blev vår lösning idag!
Jag och Nicke gick ut först. Preben gav ett skall. Strax efter gick Jonas. Preben gav ett skall. Sen gick Svante. Ett skall. Sen blev det tyst. Alla hundälskare hade gått men han var ändå inte ensam. Och efter en stund gick Mange. Och Preben förblev helt tyst! Jag gick som på nålar och stod vid dörren och lyssnade (grannföretaget ligger vägg-i-vägg) men Preben sa inte ett knyst! Vi satt där inne en kvart, tjugo minuter och Preben var knäpptyst!
När vi sen gick tillbaka fick alla stränga order om att ingen fick hälsa på Preben förrän han hade lugnat sig. Och jäklar vad han tjöt när vi kom tillbaka! Han blev helt galet glad! Det var som att köra en kniv rakt i hjärtat och sen vrida om när jag inte fick ta upp och kela honom i glädjeyran! Men efter bara nån minut lugnade han sig och satte sig. Och DÅ fick han kärlek!
Det känns ju skitbra att vi har lyckats lite! Även om jag förstår att vi inte kan släpa hem Mange till oss varje gång vi måste lämna Preben ensam, men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Nu har vi ju liksom hittat ett koncept. Nu måste vi bara klura ut hur vi ska lyckas använda det här hemma.


Fantastiska internet!

Visst är det fantastiskt med internet!
Idag la jag ut frågan om Prebens seperationsångest på vovve.net som är ett hundforum på nätet och inom loppet av några minuter hade svaren börjat trilla in! Otroligt! Här kan ni läsa hela tråden:
http://vovve.net/Rastplatsen/display_message.asp?mid=5631948

JA, jag tittar på Caesar! (Så klart!) Min kära faster Jane lämnade en kommentar till förra inlägget om Prebens seperationsångest med några uppmuntrande ord och frågan om jag tittade på Caesar. Visste inte att det var så uppenbart! :) Man kan väl säga att jag är lite svag för Caesar...och det har INTE med den mexikanska brytningen eller de spikraka, kritvita (förmodligen blekta) tänderna att göra. Det är bara det att han är så cool när han får värsta blodtörstiga besten till att bli en mjukis...
Apropå mjukis...


Seperationsångest

Preben har gått och skaffat sig seperationsångest. Det är lite jobbigt. När jag tänker efter så har det nog inte kommit som en blixt från klar himmel, utan det har smugit sig på. Men nu fick vi reda på av grannarna att Preben sitter i fönstret och skäller och gnäller oavbrutet när vi har åkt hemifrån! Spelar ingen roll om det är 10 minuter eller 2 timmar. Det känns ju förståss jättejobbigt. Allra mest för Preben.
Sedan vi fick veta detta har vi försökt kolla Prebens beteende för att se om vi kan se nåt mönster eller få nån sorts ledtråd till varför han gör som han gör. Det är inte bara när han är själv hemma, utan även när barnen går ut (i synnerhet Theo) och han får vara kvar inne med oss vuxna. Han blir orolig och gnäller och går efter mig som en skugga.
Jag har försökt på flera olika sätt, jag har motionerat honom så att han har varit jättetrött när vi ska lämna honom, jag har gränsat av så att han bara kan vara i ett rum under tiden, gett honom godis, gjort tankeknåp till honom, men inget har funkat.
Så nu börjar vi om från början. Och då har vi börjat med att titta på vårt eget ledarskap. Preben är ju världens  goaste, roligaste och mest underbara hund man kan tänka sig och han är så fruktansvärt charmig så vi har nog tänjt rätt rejält på rätt många hundgränser och inte haft något emot att han har blivit lite förmänskligad. Han får ju i princip alltid vara med oss. Vad vi än gör, vart vi än ska. Och vi älskar ju det! Men jag tror att vi kanske har stjälpt Preben mer än vi har hjälpt honom.
Vi ställer krav på att han ska lyda de komandon vi ger, men vi ställer väldigt få krav på hans beteende.
Han är ju bara så overkligt gullig och go, så man smälter bara han ger en blick! Naturligtvis är ju inte detta bra i längden, det fattar vi ju. Så nu har vi som sagt börjat från början. Med nytt ledarskap. Vi har börjat med promenaderna. Från och med nu kräver jag att han ska gå vid min vänstra sida i slakt koppel hela tiden utan så mycket som en nosning eller en kiss, förrän jag ger honom tillåtelse. Det låter grymt, men jag måste säga att Preben verkade fatta galoppen redan innan vi gick ut. Det var precis som att han märkte på mig att jag hade bestämt mig. Promenaden gick över förväntan! Preben gick, med några korrigeringar som ett ljus! Efter 5 minuters koppelpromenad fick han 5 minuter bus, lek, nosande, kiss och bajs utan koppel. Därefter 5 minuter fint i koppel osv.
Efter promenaden fick Preben gå och lägga sig i sin bur, en av hans favoritplatser, och där låg han kvar. Länge, utan att jag bad honom. Efter en stund gick jag ut utanför dörren och ställde mig och väntade. Jag stod inte så länge för jag ville inte utmana ödet, men Preben var tyst.
Detta verkar än så länge vara en modell som funkar för Preben så det här ska vi köra på nu ett tag och successivt öka stunderna vi lämnar honom själv. Och nu är det helg och då ska vi passa på att ränna in och ut genom ytterdörren så mycket som det bara är möjligt för att avdramatisera det här med att dörren öppnas, för det verkar vara något som triggar igång honom.
Så nu är det hårt jobb som gäller, men vi ska få det att funka! Men det kommer att bli svårt för vem kan säga emot det här?


Preben - badkrukan

Trots att Preben blev så mycket badad när han var mindre (och inte var särskilt förtjust i det) så vill han ständigt vara med när det ska badas eller duschas. Han står och hänger med framtassarna på badkarskanten och skäller och vill vara med. Och om man ska duscha står han alltid utanför duschväggen och piper. Om man sen lyfter i honom i badkaret eller in i duschen, då är det inte lika muntert! Visst han finner sig i det, men så fort han får chansen hoppar han ur. Bara för att nästa dag stå på samma sätt igen!




 


Svårt att hålla sig hemma

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur duktig Preben har blivit och att han stannar i trädgården när han är lös. Detta har jag fått äta upp idag. Flera gånger.
Dagens projekt var att städa ur altanen så att den blir vårfin, samt fylla ett släp med sånt som ska till tippen. Vädret har ju varit strålande idag så det har varit en angenäm syssla och givetvis vill alla vara ute när det är så här fint väder, så även Preben. Efter hans morgonpromenad satte vi igång och sen har vi hållt på som bara den och gick in halv åtta i kväll. Därimellan har vi nog hämtat Preben, och fått han lämnad till oss, nånstans runt 10 gånger. Så vi har varit ganska trötta på honom idag. Vi försökte några gånger att låta honom vara inne, men det gör så ont i hjärtat när han sitter där inne och skäll-gnäller för att han vill vara med oss ute!
Så efter ett tag tog vi fram kompostgallerna och meckade ihop en liten hage som han kunde ha på gräsmattan. Den placerade vi i anslutning till kaninburen så att han skulle ha nåt att titta på. Men då fick jag så dåligt samvete över att kaninerna fick sitta i sin lilla bur och Preben fick springa på gräset, så jag släppte ut dom i inhägnaden också. Då blev ju Preben så lycklig så han höll på att krypa ur pälsen! Dessvärre tyckte kaninerna inte att det var lika kul så dom skuttade iväg, vilket givetvis fick Preben till att jaga dom. Så när det låg 2 kaniner och en halv hund i kaninboet insåg jag att det här i själva verket inte var så roligt för kaninerna. Så - lösningen på att få 2 kaniner att känna sig fria och lyckliga och en hund att stanna kvar i trädgården, visade sig vara att göra en stor inhägnad, placera båda kaninerna i den och hunden lös utanför. Då får man 2 glada, gräsätande kaniner och en hund som inte har tid att gå nånstans för han måste hålla koll på dom.







Jag ska dock inte ljuga, det var ingen långsiktig lösning. Efter ett tag tröttnade Preben även på att vakta kaninerna och då bar det av igen. Positivt är dock att vår granne Kenneth har fått sin del av vardagsmotion idag efter att ha jagat tillbaka Preben till oss sen han knallat över till honom. Ett antal gånger... Det är tur att vi har så förstående grannar!


RSS 2.0