Preben har varit ensam -på jobbet!
I dag hände det något banbrytande i seperationsångestdilemmat!
På jobbet idag blev vi inbjudna till grannföretaget på smörgåstårta. Jag kände inte riktigt att jag kunde bjuda med Preben... Alltså skulle han bli tvungen att stanna på kontoret själv. Hur detta lämnande skulle ske var ju tvunget att tänkas igenom mycket noggrant och taktiskt.
Vi är 5 st. anställda på jobbet (människor alltså) varav 4 av oss är sjukt förälskade i Preben. Den 5:e, Mange, tycker väl egentligen att hundar kan man leva gott utan så han bryr sig inte om Preben och Preben har slutat försöka fjäska för honom för han vet att det inte lönar sig. Så detta blev vår lösning idag!
Jag och Nicke gick ut först. Preben gav ett skall. Strax efter gick Jonas. Preben gav ett skall. Sen gick Svante. Ett skall. Sen blev det tyst. Alla hundälskare hade gått men han var ändå inte ensam. Och efter en stund gick Mange. Och Preben förblev helt tyst! Jag gick som på nålar och stod vid dörren och lyssnade (grannföretaget ligger vägg-i-vägg) men Preben sa inte ett knyst! Vi satt där inne en kvart, tjugo minuter och Preben var knäpptyst!
När vi sen gick tillbaka fick alla stränga order om att ingen fick hälsa på Preben förrän han hade lugnat sig. Och jäklar vad han tjöt när vi kom tillbaka! Han blev helt galet glad! Det var som att köra en kniv rakt i hjärtat och sen vrida om när jag inte fick ta upp och kela honom i glädjeyran! Men efter bara nån minut lugnade han sig och satte sig. Och DÅ fick han kärlek!
Det känns ju skitbra att vi har lyckats lite! Även om jag förstår att vi inte kan släpa hem Mange till oss varje gång vi måste lämna Preben ensam, men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Nu har vi ju liksom hittat ett koncept. Nu måste vi bara klura ut hur vi ska lyckas använda det här hemma.
