mehund

Preben har gått och skaffat sig seperationsångest. Det är lite jobbigt. När jag tänker efter så har det nog inte kommit som en blixt från klar himmel, utan det har smugit sig på. Men nu fick vi reda på av grannarna att Preben sitter i fönstret och skäller och gnäller oavbrutet när vi har åkt hemifrån! Spelar ingen roll om det är 10 minuter eller 2 timmar. Det känns ju förståss jättejobbigt. Allra mest för Preben.
Sedan vi fick veta detta har vi försökt kolla Prebens beteende för att se om vi kan se nåt mönster eller få nån sorts ledtråd till varför han gör som han gör. Det är inte bara när han är själv hemma, utan även när barnen går ut (i synnerhet Theo) och han får vara kvar inne med oss vuxna. Han blir orolig och gnäller och går efter mig som en skugga.
Jag har försökt på flera olika sätt, jag har motionerat honom så att han har varit jättetrött när vi ska lämna honom, jag har gränsat av så att han bara kan vara i ett rum under tiden, gett honom godis, gjort tankeknåp till honom, men inget har funkat.
Så nu börjar vi om från början. Och då har vi börjat med att titta på vårt eget ledarskap. Preben är ju världens  goaste, roligaste och mest underbara hund man kan tänka sig och han är så fruktansvärt charmig så vi har nog tänjt rätt rejält på rätt många hundgränser och inte haft något emot att han har blivit lite förmänskligad. Han får ju i princip alltid vara med oss. Vad vi än gör, vart vi än ska. Och vi älskar ju det! Men jag tror att vi kanske har stjälpt Preben mer än vi har hjälpt honom.
Vi ställer krav på att han ska lyda de komandon vi ger, men vi ställer väldigt få krav på hans beteende.
Han är ju bara så overkligt gullig och go, så man smälter bara han ger en blick! Naturligtvis är ju inte detta bra i längden, det fattar vi ju. Så nu har vi som sagt börjat från början. Med nytt ledarskap. Vi har börjat med promenaderna. Från och med nu kräver jag att han ska gå vid min vänstra sida i slakt koppel hela tiden utan så mycket som en nosning eller en kiss, förrän jag ger honom tillåtelse. Det låter grymt, men jag måste säga att Preben verkade fatta galoppen redan innan vi gick ut. Det var precis som att han märkte på mig att jag hade bestämt mig. Promenaden gick över förväntan! Preben gick, med några korrigeringar som ett ljus! Efter 5 minuters koppelpromenad fick han 5 minuter bus, lek, nosande, kiss och bajs utan koppel. Därefter 5 minuter fint i koppel osv.
Efter promenaden fick Preben gå och lägga sig i sin bur, en av hans favoritplatser, och där låg han kvar. Länge, utan att jag bad honom. Efter en stund gick jag ut utanför dörren och ställde mig och väntade. Jag stod inte så länge för jag ville inte utmana ödet, men Preben var tyst.
Detta verkar än så länge vara en modell som funkar för Preben så det här ska vi köra på nu ett tag och successivt öka stunderna vi lämnar honom själv. Och nu är det helg och då ska vi passa på att ränna in och ut genom ytterdörren så mycket som det bara är möjligt för att avdramatisera det här med att dörren öppnas, för det verkar vara något som triggar igång honom.
Så nu är det hårt jobb som gäller, men vi ska få det att funka! Men det kommer att bli svårt för vem kan säga emot det här?