Nu ramar vi in trädgården

Idag tog vi äntligen tag i det projekt som jag velat göra i flera år (ända sen förra hunden) som jag fick tummarna ur att köpa grejer till för några månader sen(!) och som sen har liksom legat till sig lite... Nämligen sätta nät längs med häcken nere i trädgården. Vår häck är planterad 1955 så den är inte så tät längre, för att uttrycka det milt. Och den SKA bytas. Nån gång. Den är full av stora hål som en liten Gårdshund utan problem kan gå rätt igenom, särskilt nu efter att löven har fallit. Upptill är den dock hyfsat tät därför behövde vi bara sätta ett ganska lågt nät. Preben vet nog egentligen vart gränsen går, men ibland slinker han liksom igenom lite sådär som av en ren händelse och så får jag hämta honom hos grannen...
Men idag nätade vi en sida. Jag har tänkt att vi ska näta två sidor för sida tre och fyra går han aldrig igenom. Grannarna på sida tre har varit fantastiska när det gäller Preben och TYDLIGT visat att han inte får gå in till dom genom häcken och det gör han inte heller (peppar, peppar...) Och på sida fyra har vi en annan typ av häck som är så tät så där kommer inte ens en mus igenom.
Men idag började vi med en sida.

Preben hjälpte till att öppna rullen med nät.



Och här sitter hussen och skjuter fast nätet. I finskjortan (ja alltså han sätter inte fast nätet i finskjortan, det gör han i stolparna) Men varför i finskjortan?? En smula irriterad är han också för att jag tjatade ut honom när han helst hade sluppit.



Visst blev det bra!



En sida kvar. Men den tar vi ennan annan dag.


Då var det dax igen...

Jag var med Preben hos veterinären igår, det var dax för vaccinering. Och jag tycker att Preben har börjat klia sig onormalt mycket igen, dock inte så mycket som i vintras men mer än normalt. Och jag gjorde det fatala misstaget och påtalade det för veterinären...
Sen var det igång. Samma tugg som sist. Om hur det troligen var allergi och det blev tal om utredningar osv. osv. och nånstans där hade jag i princip slutat lyssna. Jag har ju hört allt det där förut och jag trodde inte det då och jag tror det inte heller nu.
Men jag hörde sista meningen i föreläsningen när veterinären sa: "Min magkänsla är att det är allergi".
Jag blev nästan lite sur och ville nypa henne lite och säga "Men min magkänsla är att det inte är allergi", men det gjorde jag ju såklart inte men jag ifrågasatte vad det då skulle kunna vara för allergi och då kunde vi utesluta pollen eftersom det inte är pollensäsong, troligen inte foder eftersom han inte har kliat sig alls sen förra vintern, och därmed inte heller sängkvalster. Undrar vad som kvarstår?
Så -jag gick från veterinären med recept på Stronghold (parasitmedel), som jag inte är säker på att jag kommer att hämta ut... Naiv som jag är trodde jag nog att veterinären skulle komma med nån betydligt mildare dom som t.ex. att det kan vara torr hud, det börjar ju bli kallt ute, eller att det är pälsförändringar efter kastreringen, han fäller rätt rejält nu... Det kunde vara nåt av de alternativen också, sa hon, men som sagt hennes magkänsla var att det är allergi.

Men Preben var så nöjd och glad ändå, han gillar att åka till veterinären.
Den här vyn hade jag i backspegeln när vi skulle åka dit (ja, den vyn har jag för det mesta i backspegeln när han är med och det är inte dumt!)

Alltid kul att åka bil för då vet man att det händer nåt spännande!



Jag får se hur den här kliprocessen förlöper. Jag kommer nog köra på lite bad och avvakta med Stronghold ett par dar ialla fall.
I´ll keep you posted...


Preben och korvmysteriet

Preben fick en korv härom dan. Den tog han glatt emot och sprang kaxigt iväg med för att äta upp -trodde vi. Dagen efter dök den plötsligt upp här


På ryggstödet på soffan! Preben insåg snabbt att hans inte helt genomtänkta gömma hade blivit upptäckt



...och ryckte snabbt som tusan åt sig korven igen och stack iväg för han visste att om den hemska städtanten (jag alltså) skulle hinna fram först så vore korven ett minne blott.

Städtanten (fortfarande jag) går sedan i god tro att korven för evigt är ute ur spelet.
Tills idag! När jag ska vika ihop Klaras filt som ligger slängd i fåtöljen... vad får jag då se...? Jo.
KORVEN!!


Som skjuten ur en kanon klipper Preben korven mitt framför näsan på mig och kubbar sen iväg! Men den här gången låter jag mig inte luras. Jag följer således efter korvknyckaren upp på övervåningen, in på Theos rum. Rummet är kolsvart och den boende i rummet sover tungt. Den enda ljuskälla jag har är blixten från kameran så jag knäpper av ett kort i blindo och vad ser jag då? I blixtens sken, i bråkdelen av en sekund... 
Förövaren med handen i kakburken, eller med korven i sackosäcken i det här fallet!



Jorå... han spelar oskyldig men jag har bildbevis.


Men den här gången har han gömt korven för sista gången! Snabbare än blixten kastade jag mig över korvbiten, som i slowmotion såg Preben sin korvbit fastna i rättvisans garn!

Jag hade vunnit!



Trött och utpumpad efter en hård kamp, men lycklig över segern! Korven ska nu konfiskeras och min boning och mina möbler ska hädanefter vara korvluktsfria.
Vad är det som smakar så gott...? Hmm... Det är ju segerns sötma!


Preben -stugsittaren

Nog för att Preben älskar att vara ute och leka och tar gärna långa promenader men är det minsta lilla dåligt väder så låter han helst bli att gå ut överhuvudtaget. Som igår till exempel. Visst, det var ganska grått och trist men ut och kissa måste man ju ändå. Så jag bunkrade på Preben hans regnrock och hoppade även själv i regnmundering, det regnade inte just då men bäst att vara på den säkra sidan. Men Preben fattar direkt när regnrocken åker på att det är busväder på gång så han bryr sig inte ens om att kolla efter utan bestämmer sig redan innan han går utanför dörren att han inte vill. Så jag får locka och muta och hota lite också faktiskt, innan han väl går med mig ut. Vi hann dock bara några hundra meter innan regnet kom. Men det var inte värre än att jag tyckte vi kunde fortsätta. Vi gick en timmes promenad i mer eller mindre regn hela tiden men ingen av oss var ju särskilt blöt eftersom vi var väl klädda och efter några kilometer var Preben på så gott humör att han var tvungen att fälla in rompan före frambenen och dra en repa över den lerigaste leråkern som går att hitta i södra Sverige. Han blev RÄTT lerig om man säger så, men han var så lycklig så det fick väl gå. Dessutom hade all leran nästan regnat bort när vi väl kom hem. Men vi var ändå lite frusna och hyfsat skitiga så vi gick direkt i duschen.
När Preben sen var färdigduschad och ren och hyfsat torr och jag jag släppte ut honom ur badrummet så fick han sånt ryck och for runt i huset i 300 knyck och var allmänt skitglad över att vara inne, torr och varm. I två och en halv minut ungefär, sen...
hittade jag honom här:


Nerbäddad under täcket hos sin förkylda lill-husse.

Här låg han sen nästan hela dan faktiskt. Och bara mös.



Och så här trivs han väldigt bra. Inne (helst under täcket), i värme och med sällskap.


Fler överraskningar!

Idag kom vinsten från PetAwards-tävlingen! Preben blev inte PetPersonality 2010 utan det blev nån byracka som inte såg ut att vara nåt att hänga i granen. Men jag är inte bitter... ;)

Men han vann ju ändå titeln "Mest udda par" ihop med Skuttis. Och idag kom lådan med priserna!
Märkligt var att när vi skulle hämta ut paketet med priserna som var adresserat till Theo, så höll vi inte på att få ut det för att Theo inte hade legitimation! Hur många 7-åringar har det? Och inte dög det med min legitimation för det var inte mitt namn som stod på paketet. Knepigt. Men efter många om och men så fick Theo skriva under på paketet och vi fick hem det. Det här fanns i


Littlest Petshop-figur, den där gula fåglen som jag inte vet vad den heter men den kan pipa, nån sorts uggla (tror jag att det är, barnen har full koll på vad det är för figurer), ScoobyDoo-spel till Nintendo DS och ett ScoobyDoo-gosedjur.
Barnen blev överlyckliga över att det var så många priser så dom kunde dela upp det och få några var. Preben blev gladast över det här


Kartongen som grejerna kom i! Vilken lycka!
Så alla fick nåt roligt.

Och nu ikväll när jag skulle skriva det här inlägget innebar det vissa svårigheter, för istället för att se på skärmen vad jag skrev så såg jag det här


en som gärna vill stå i händelsernas centrum... men visst, det är en ganska angenäm vy.


Preben -en hund som berör

Preben är en hund som lämnar (tass)avtryck i hjärta och själ...

Han fyllde ju som sagt år i söndags, och firandet fortsatte även på måndan när han blev uppvaktad på jobbet med paket. Nästan som ett Kinder-ägg för Preben för det var överraskning, leksak och kartong(!) så Preben blev såklart väldigt glad för sitt paket. Jag fotade det hela, men med jobbkameran och eftersom jag inte kan med mig att blogga på arbetstid och jobbkameran ligger kvar på jobbet så... sorry -inga bilder på det.

Men idag när jag och Preben kom tillbaka till jobbet efter lunch så har det kommit ett kuvert med posten...



Ja ni ser ju själva vem det var adresserat till, så han fick såklart själv öppna det.



Och i detta kuvert ligger...

DEN HÄR:


En absolut alldeles hemmastickad tröja till Preben!
Har ni sett nåt snyggare?! Ja, ni kan ju kolla in lite bilder nedan, förståss...







I kuvertet låg också det här

 

Jag satt på jobbet en dag och pratade om att Preben behövde ny höstgarderob eftersom det han hade i fjol är för litet. Och just den här tröjan hittade jag på nätet och bara tyckte att den var SÅÅ snygg! MEN... den gick bara att köpa i stickmönster och jag stickar ju inte som en gud direkt... med det menar jag -inte alls.
Då tyckte Kollega-Svante att jag skulle skriva på bloggen att jag ville ha en sån tröja för då skulle säkert hans mamma Gerd, som för övrigt är stickmästare, sticka en sån till Preben eftersom hon troget läser bloggen.
Utmärkt idé tyckte jag. Men när jag sen satt och skulle blogga så svek modet mig lite och jag var rädd att det skulle låta som ett tiggarbrev, så jag lät bli...
Tur då att jag har en sån driftig kollega och kollega-mamma som tog saken i egna händer och beställde mönstret och såg till så att den här jättefina tröjan blev stickad!! Jag är så himla, himla glad så det blev nästan lite blött i ögat när jag öppnade det medföljande brevet! Där skrev Gerd att tröjan är en födelsepresent till Preben från Kollega-Svante och Gerd, och att hon läser bloggen och gillar det som skrivs om Preben. Gerd har ju träffat Preben och har man gjort det så gillar man honom.

Naturligtvis har Preben fåt spatsera runt och modella med sin nya tröja idag och jag ser fram emot promenaden till jobbet imorgon när Preben numera är en herre med klass.

GERD:
Tusen, tusen tack för den jättefina tröjan! Den passar helt perfekt och jag är så himla glad för den!
Och tusen, tusen tack för att du läser bloggen!
Kram!


Ja må han leva!

I dag blir Preben 1 år ung!
Tänk att det är ett helt år sen vi gick här och väntade desperat på att Ewa-Uppfödare skulle ringa och säga att valparna hade kommit! Herregud vad vi höll på och smusslade med bilder och blogg och annat för att barnen inte skulle ana något!
Och idag har vi alltså firat hans ettårsdag!
Ettårsdagen började hemma hos mormor och morfar med grattis-på-sängen för Preben och barnen har sovit där inatt. Sen åkte jag och Theo ut i skogen med Preben. Det har ju varit helt underbart väder idag! Man blir bara så innerligt lycklig! Och det var Preben med när han sprang i skogen. Han börjar bli riktigt duktig. Han sprang med långlina efter sig och det var inte ofta jag behövde ta i linan. Det känns gott att det går på rätt håll.



På kvällen hade vi födelsedagsfirande av det mer traditionella slaget med paket och sång. Barnen spelade "Valpen min" på blockflöjt och gitarr och jag och Nicke stod för skönsången.



I present fick Preben lite nya leksaker. Ytterliagare två av de där pipdjuren utan stoppning som han bokstavligen ÄLSKAR.



...en ny mysig bädd



...och en presentkorg som Klarade hade gjort.



I presentkorgen låg det en leksak, godis i olika paket och en buskupong som Preben kan lösa in hos Klara när han vill.



Sen fikade vi på äppelpaj och glass.
Jag tror att Preben har haft en bra födelsedag. Nu ska han bara bada också tänkte jag. Fast det vet han inte om än. Han måste vara ren och snygg när han går till jobbet i morgon för då blir det firande en gång till när Preben bjuder kollegorna på paj!


Kass kista

Ännu ett inlägg utan foto. Min käre hälft har lagt beslag på kameran så ingen av oss är riktigt säker på var den är just nu. Jag tycker inte det är lika kul att blogga utan foto, men, men...

I går hade Preben sin första släng av magsjuka. Det var inte vackert och jag har ingen aning om vad det var som gjorde honom så kass men han stoppar ju i sig allt möjligt, så det är egentligen ett under att han inte blivit magsjuk förr.
Det började på natten med att vi hörde honom kräkas. Men vi gick upp och kollade och vi såg inget kräk. Det gjorde han några gånger under natten och sen när vi gick upp på morgonen så hann vi nästan bara ner så satte han sig på köksgolvet och ja... lassade så att säga. Och det var inte formbart utan tämligen flytande för att prata klarspråk. Så han fick ingen frukost. Och han var rätt sliten hela dan, sov hela tiden på jobbet (men chefen var inte inne så det var lugnt) och fick gå ut ett par extra gånger och göra sig av med det lilla som fanns kvar i magen. Man får liksom gissa när det är dags för han säger inget när han behöver gå ut.
När vi kom hem på lunchen kände jag hundskitlukt i huset trots att jag visste att jag skurade efter lasset han la på morgonen. Då visade det sig att vi hade förbisett 2 käcka lämningar i vardagsrummet. En spya som Preben diskret försökte tugga i sig igen, och ett lass som kommit från sydligare breddgrader. Stackars vovve! Han skämdes när han märkte att jag hade sett det. Och stackars matte som fick städa upp uschet...
Till kvällsmat fick han pyttelite pasta och efter ett tag lite, lite hundmat. Han var skithungrig!
Idag har han dock varit precis som vanligt igen. Idag gick det faktiskt att plocka upp efter honom när han hade bajsat vilket var helt uteslutet igår.
Jag har alltid sagt att Preben har en stenkista (inte en som som man har i trädgården och leder dagvattnet till...) för så mycket konstigheter som han har tuggat i sig och ändå har han aldrig varit sjuk. Förra vovven, Chico, hade kass mage lite då och då och det var inget konstigt med det. Han fick fasta nån dag och sen var det risdiet nån dag och sen var allt frid och fröjd igen. Men som sagt, Preben har gått hela sitt första år och bara varit magsjuk en gång! Det måste räknas som stenkista!


Lös Gårdshund på byggden!

... och det är inte vår!

Härom dan ringde min pappa och frågade om Preben var hemma, vilket jag tyckte var en lite udda fråga eftersom han förmodligen ändå inte tänkte prata med honom. Då sprang det en lös Gårdshund utanför deras hus och han ville kolla så att det inte var Preben som hade kommit lös och stuckit. Men Preben låg lugnt här hemma. Och ett par dagar innan hade min mamma varit ute och gått med Preben och då mött ett par som frågade om det var den Gårdshunden som sprungit lös ytterligare några dagar tidigare. Och det var det ju inte.
Idag ringde vår jobbkollega hem efter att vi slutat jobbet och ville kolla så att Preben var hemma, nån hade nämligen kommit in på jobbet och frågat om det var vår Gårdshund som var lös. Ett par timmar senare fick jag även ett sms från företaget vägg i vägg med vårt där han frågade om vi saknade en hund. Jag svarade att det gör vi inte för vi är så nöjd med den vi har.
Så nu jobbar vi hårt på att rentvå Prebens rykte, det är ju inte kul att bli beskylld för nåt man inte har gjort.
Kan undra hur oskyldiga gänget som dom grep här i Veinge idag är??? Kolla HP.
Ja det är actionfyllt i Veinge...


Själv i 1,5 timme!!

Idag har Preben varit ensam hemma i 1 1/2 timme! Det är rekord!
DAP:en var inkopplad, vi hade precis varit ute på långpromenad, han hade ätit och hade lammtuggisar i sin bädd så visst var förutsättningarna goda för att det skulle lyckas, men jag vågar inte tro något förrän jag ser det.
Vi skulle åka på kalas där det finns allergi i huset så det var uteslutet att Preben skulle följa med. Jag hade bestämt att vi max skulle vara borta en timme, men väl där hade vi så himla trevligt, åt en masssa gott och födelsedagsbarnet behövde datorhjälp som jag givetvis inte kunde neka honom på hans 14-årsdag så därför drog det ut på tiden.
När vi sen gled in på vår gata med bilen hade vi rutorna nervevade och alla satt med huvudena hängande ut för att lyssna efter en skällande hund. Men det hördes ingenting! Och inte satt han i fönstret heller! Och då blev jag nästan orolig. Men när vi kom in mötte han oss i dörren, jätteglad och hoppade och studsade men inte ett endaste skall gav han! Och eftersom jag är ganska svårövertygad så började jag ana ugglor i mossen. Nånting måste ju vara tokigt! Så jag gick igenom hela huset för att se om han hade ställt med nåt konstigt men det enda han hade gjort som möjligen skulle kunna vara lite konstigt, var att han hade gått igenom min handväska, rivit ut det mesta ur den och slaktat en penna. Jag måste säga att jag tycker att det var ganska harmlöst. Pennor har jag fler av och det Preben hittade i min handväska visste jag inte ens att jag hade där så det var ju lite spännande.

Förresten var han själv i husvagnen i lördags i typ tre-kvart, helt kolugn! Och reste sig knappt när jag kom tillbaka! Fantastiskt! Jag hade DAP:en inkopplad även då. Jag ska erkänna att jag var jätteskeptisk till DAP:en i början och tyckte mest att det verkade vara hokus-pokus, men nu ÄLSKAR jag den!

Det känns som en STOR seget och en stor lättnad att vi börjar komma över den här seperationsångesten som har varit så jobbig så länge. Vi får givetvis fortsätta jobba på det, men nu går det på rätt håll. Det är så skönt att veta att vi KAN ge oss iväg ett ärende utan att behöva skaffa hundvakt. 

Nedan kommer ett par snygga bilder på Gårdshund i skogsmiljö, helt irrelevanta till inlägget.





Snyggt va!



RSS 2.0