Själv hemma -i trekvart!

Hurraaaa!
Idag har vi varit och badat hela familjen -UTAN Preben! Han har varit själv hemma! Barnen stack i väg först och jag blev kvar en stund och sprang ut och in några gånger, samt informerade grannen om att Preben skulle vara ensam och om han kunde lyssna efter honom ibland.
Sen cyklade jag till badet och planerade att vara hemifrån en halvtimme. Halvtimmen blev dock en trekvart.
När jag kom hem och öppnade dörren kom han ner för trappan som ett skott och verkade ganska stirrig, så jag misstänkte att han förmodligen hade suttit och skällt en hel del. Men när jag pratade med grannarna sa dom att dom inte hade hört ett knyst! Fantastiskt! Det känns skitskönt! Jag vet ju inte vad han har gjort här hemma när han har varit ensam, men han har i alla fall inte skällt och han har inte hittat på några hyss, så det är jag fullt nöjd med!


Det går framåt!

...med vår seperationsångestavvänjing!
Igår när vi kommit hem från campingturen var barnen sugna på att bada. Något bad hade det inte blivit under campingen för riktigt så varmt hade det inte varit. Men igår blev det ju varmt på allvar.
Nicke och barnen stack till Veingebadet och jag blev kvar hemma med Preben eftersom vi inte kan lämna honom själv...
Men Preben var väldigt trött efter camping och bilresa så han ville sova. Så jag rännde ut och in genom dörren några gånger tills han inte orkade höja på ögonbrynen mer och då passade jag på att stanna kvar ute i trädgården. Jag kunde höra att han hoppade upp i köksfönstret och ner igen, men han var tyst! Sånär som på ett litet skall! Jag satt nog ute i 10-15 minuter innan jag gick in till Preben. Han blev glad när jag kom, men inte så hystersisk som han blev förr! Så efter en stund upprepade jag proceduren, rännde ut och in och till sist hoppade jag på cykeln och stack iväg till badet till dom andra.
Jag var borta 15-20 minuter och när jag kom hem och öppnade dörren reste Preben på sig och sträckte på sig lite sömndrucket. Han hade sovit!!! Hurra!! Vilken seger!! Nu går det på rätt håll!


Preben har varit ensam -på jobbet!

I dag hände det något banbrytande i seperationsångestdilemmat!
På jobbet idag blev vi inbjudna till grannföretaget på smörgåstårta. Jag kände inte riktigt att jag kunde bjuda med Preben... Alltså skulle han bli tvungen att stanna på kontoret själv. Hur detta lämnande skulle ske var ju tvunget att tänkas igenom mycket noggrant och taktiskt.
Vi är 5 st. anställda på jobbet (människor alltså) varav 4 av oss är sjukt förälskade i Preben. Den 5:e, Mange, tycker väl egentligen att hundar kan man leva gott utan så han bryr sig inte om Preben och Preben har slutat försöka fjäska för honom för han vet att det inte lönar sig. Så detta blev vår lösning idag!
Jag och Nicke gick ut först. Preben gav ett skall. Strax efter gick Jonas. Preben gav ett skall. Sen gick Svante. Ett skall. Sen blev det tyst. Alla hundälskare hade gått men han var ändå inte ensam. Och efter en stund gick Mange. Och Preben förblev helt tyst! Jag gick som på nålar och stod vid dörren och lyssnade (grannföretaget ligger vägg-i-vägg) men Preben sa inte ett knyst! Vi satt där inne en kvart, tjugo minuter och Preben var knäpptyst!
När vi sen gick tillbaka fick alla stränga order om att ingen fick hälsa på Preben förrän han hade lugnat sig. Och jäklar vad han tjöt när vi kom tillbaka! Han blev helt galet glad! Det var som att köra en kniv rakt i hjärtat och sen vrida om när jag inte fick ta upp och kela honom i glädjeyran! Men efter bara nån minut lugnade han sig och satte sig. Och DÅ fick han kärlek!
Det känns ju skitbra att vi har lyckats lite! Även om jag förstår att vi inte kan släpa hem Mange till oss varje gång vi måste lämna Preben ensam, men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Nu har vi ju liksom hittat ett koncept. Nu måste vi bara klura ut hur vi ska lyckas använda det här hemma.


Fantastiska internet!

Visst är det fantastiskt med internet!
Idag la jag ut frågan om Prebens seperationsångest på vovve.net som är ett hundforum på nätet och inom loppet av några minuter hade svaren börjat trilla in! Otroligt! Här kan ni läsa hela tråden:
http://vovve.net/Rastplatsen/display_message.asp?mid=5631948

JA, jag tittar på Caesar! (Så klart!) Min kära faster Jane lämnade en kommentar till förra inlägget om Prebens seperationsångest med några uppmuntrande ord och frågan om jag tittade på Caesar. Visste inte att det var så uppenbart! :) Man kan väl säga att jag är lite svag för Caesar...och det har INTE med den mexikanska brytningen eller de spikraka, kritvita (förmodligen blekta) tänderna att göra. Det är bara det att han är så cool när han får värsta blodtörstiga besten till att bli en mjukis...
Apropå mjukis...


Seperationsångest

Preben har gått och skaffat sig seperationsångest. Det är lite jobbigt. När jag tänker efter så har det nog inte kommit som en blixt från klar himmel, utan det har smugit sig på. Men nu fick vi reda på av grannarna att Preben sitter i fönstret och skäller och gnäller oavbrutet när vi har åkt hemifrån! Spelar ingen roll om det är 10 minuter eller 2 timmar. Det känns ju förståss jättejobbigt. Allra mest för Preben.
Sedan vi fick veta detta har vi försökt kolla Prebens beteende för att se om vi kan se nåt mönster eller få nån sorts ledtråd till varför han gör som han gör. Det är inte bara när han är själv hemma, utan även när barnen går ut (i synnerhet Theo) och han får vara kvar inne med oss vuxna. Han blir orolig och gnäller och går efter mig som en skugga.
Jag har försökt på flera olika sätt, jag har motionerat honom så att han har varit jättetrött när vi ska lämna honom, jag har gränsat av så att han bara kan vara i ett rum under tiden, gett honom godis, gjort tankeknåp till honom, men inget har funkat.
Så nu börjar vi om från början. Och då har vi börjat med att titta på vårt eget ledarskap. Preben är ju världens  goaste, roligaste och mest underbara hund man kan tänka sig och han är så fruktansvärt charmig så vi har nog tänjt rätt rejält på rätt många hundgränser och inte haft något emot att han har blivit lite förmänskligad. Han får ju i princip alltid vara med oss. Vad vi än gör, vart vi än ska. Och vi älskar ju det! Men jag tror att vi kanske har stjälpt Preben mer än vi har hjälpt honom.
Vi ställer krav på att han ska lyda de komandon vi ger, men vi ställer väldigt få krav på hans beteende.
Han är ju bara så overkligt gullig och go, så man smälter bara han ger en blick! Naturligtvis är ju inte detta bra i längden, det fattar vi ju. Så nu har vi som sagt börjat från början. Med nytt ledarskap. Vi har börjat med promenaderna. Från och med nu kräver jag att han ska gå vid min vänstra sida i slakt koppel hela tiden utan så mycket som en nosning eller en kiss, förrän jag ger honom tillåtelse. Det låter grymt, men jag måste säga att Preben verkade fatta galoppen redan innan vi gick ut. Det var precis som att han märkte på mig att jag hade bestämt mig. Promenaden gick över förväntan! Preben gick, med några korrigeringar som ett ljus! Efter 5 minuters koppelpromenad fick han 5 minuter bus, lek, nosande, kiss och bajs utan koppel. Därefter 5 minuter fint i koppel osv.
Efter promenaden fick Preben gå och lägga sig i sin bur, en av hans favoritplatser, och där låg han kvar. Länge, utan att jag bad honom. Efter en stund gick jag ut utanför dörren och ställde mig och väntade. Jag stod inte så länge för jag ville inte utmana ödet, men Preben var tyst.
Detta verkar än så länge vara en modell som funkar för Preben så det här ska vi köra på nu ett tag och successivt öka stunderna vi lämnar honom själv. Och nu är det helg och då ska vi passa på att ränna in och ut genom ytterdörren så mycket som det bara är möjligt för att avdramatisera det här med att dörren öppnas, för det verkar vara något som triggar igång honom.
Så nu är det hårt jobb som gäller, men vi ska få det att funka! Men det kommer att bli svårt för vem kan säga emot det här?


RSS 2.0